ICessilisvarld

Jag kan inte förstå vart tiden tar vägen när den tycks krypa fram.
Månaderna läggs på och det känns osm om det är de första månaderna jag någonsin upplevt.
Du saknas mig.
Finns inget som kan fylla det tomrum du lämnat i mig.
Jag glömer bort att du inte finns och varje gång sanningen slår mig, är det som att få reda på det för första gången.

Allt tycks stundvis att påminna mig om dig, vilket påminner mig om att jag inte längre har dig kvar, älskade pappa.
Jag skulle kunna göra något riktigt hemskt, bara för att få höra dig tala till mig en sista gång.

Jag vet nu att fysisk smärta inte kan jämföras med själslig smärta.
Jag hoppas att du vet allt det där som vi inte sa men menade lika väl.

Jag önskar att jag levde i en sagovärld så jag visste att jag på det ena eller andra sättet kunde nå dig, men tyvärr så finns det ingen sago värld.

Har börjat små planera till bröllopet men det är tufft, hur ska jag kunna planera den dagen som skall vara min lyckligaste när allt jag känner är smärta, saknad, sorg och att du den dagen saknas mig.

Kan inte förstå hur jag skall kunna gå genom livet med vetskapen att du inte finns hos mig.
Inte nu, inte om 30 år, aldrig någonsin igen.

Jag älskar och saknar dig mer än ord kan förklara, älskade älskade pappsen. Din Cecilia, din knodd.